|
Transporten
Lektionsplan
Åldersgrupp: Gymnasieelever
Syfte
En av de vanligaste frågorna om Förintelsen är: Hur var det möjligt ur ett mänskligt perspektiv?
För att närma sig denna fråga måste man ta några saker i beaktande:
- Mördarna själva var vanliga människor som gjorde mänskliga val, och omständigheter som skapats av
människor ledde till mordet på sex miljoner judar, tillsammans med miljoner andra offer. Att se förövarna som människor
har två viktiga konsekvenser: För det första återger det förövarna ansvaret för deras handlingar. Insikten om att förövarna
var fullt ut ansvariga för sina handlingar och konsekvenserna av dem är en nödvändig utgångspunkt för att diskutera en av
de viktigaste lärdomarna som kan läras via Förintelsen – vikten av eget ansvar. För det andra ålägger det oss, som människor,
att lära oss om och av förövarnas gärningar. En viktig varning är dock på sin plats här: att förstå de processer som var inblandade
i förövarnas handlingar och val betyder inte att dessa processer är acceptabla. Tvärtom är det den moraliska plikten att avvisa och
göra uppror mot sådant beteende som gör det så viktigt att förstå hur det var möjligt.
- Det är viktigt att förstå massmordets mänskliga dimension. Offren måste återges den mänskliga värdighet som deras
mördare försökte ta ifrån dem. Den inneboende faran i att undervisa bara om förövarnas perspektiv och reaktioner, är att offrets identitet
suddas ut – om än oavsiktligt. Offrens perspektiv måste också höras och kännas för att nå en bättre förståelse av förövarnas handlande.
- Spänningen mellan å den ena sidan de allmänmänskliga elementet som omger Förintelsen, och å den andra de
aspekter som var unika för den specifika historiska situationen. Vi har ett moraliskt ansvar att belysa det universella. Men för att
en sådan diskussion ska vara meningsfull, måste den vara förankrad i en förståelse av den historiska verkligheten. I den här lektionsplanen
erbjuder vi en kortfattad historisk bakgrund. Det är lärarens ansvar att förse eleverna med tillräckligt historiskt sammanhang för det historiska
skeende som berörs i den här lektionen. Vi rekommenderar en kort översikt över nazistisk antisemitisk politik mellan åren 1933-1945, vilket i
sin tur kopplar den här lektionen till beslutet att systematiskt utrota alla judar.
Historisk bakgrund
Antisemitism var en viktig del i den nazistiska ideologin. Judarna betraktades som undermänniskor, parasiter som sög blodet ur varje
samhälle de levde i och som förr eller senare skulle orsaka världens undergång. Det enda sättet att rädda mänskligheten var därför
att göra sig kvitt judarna.
Men nazisternas antijudiska politik utvecklades däremot gradvis över tid. Det började så snart nazisterna kom till makten i Tyskland. Politiken
intensifierades gradvis och genomfördes senare också i varje land som Tyskland ockuperade.
I juni 1941 inleddes kriget mot Sovjetunionen. Det sågs som en kamp mot bolsjevismen, som ansågs spridas av judarna. Detta var antagligen ett
av skälen till varför angreppet på Sovjetunionen också var inledningen på den nya och mest extrema fasen av den antijudiska politiken – den
systematiska utrotningen av judarna. I början utfördes morden av de fyra Einsatzgruppen (insatsstyrkorna) – enheter av säkerhetspolisen, som
beordrades att följa efter den framryckande armén. Med assistans från reservbataljoner av tyska poliser, enheter från den tyska armén och
lokalbefolkningen, samlade Einsatzgrupperna ihop judar och kommunister, ledde ut dem ur staden eller byn och skjöt dem. Ungefär 90% av
offren för dessa aktioner var judiska civila. Hela samhällen, inklusive kvinnor och barn, utplånades.
Med tiden utvecklades politiken och praktiken och morden spreds till Polen och senare också till resten av Europa. Men själva mördandet utfördes i
Östeuropa. Judar deporterades från hela Europa till utrotningsläger i öst, där de allra flesta dödades inom nåra få timmar efter sin ankomst. Ett
omfattande transportsystem upprättades för att man skulle kunna genomföra dessa deportationer.
Järnvägen spelade en avgörande roll i genomförandet av den ”slutgiltiga lösningen”. Organiserandet och samordnandet av transporterna var
en komplicerad sak, särskilt under pågående krig. Mot bakgrund av den allt större bristen på materiel och prioriteringen som gavs till militära
transporter, var det inte alltid lätt att få tag på tåg för att deportera judar. Det krävdes ett nära samarbete mellan alla inblandade instanser
– SS, de civila järnvägsanställda, transportministeriet och i vissa fall utrikesministeriet – för att överbrygga svårigheterna och möjliggöra att
transporterna skulle kunna genomföras så effektivt att miljoner judar kunde deporteras till sin död.
Deportationer från Tyskland
Judar från Tyskland var bland de första judarna i centrala och västra Europa som deporterades österut. Små grupper av tyska
judar deporterades redan i februari 1940, innan massmorden inleddes. De systematiska massdeportationerna inleddes i oktober
1941 och ledde till utplånandet av de tyska judarna. Tyska judar deporterades främst till ghettona i Lodz och Warszawa i Polen
samt till Riga, Kovno och Minsk i tidigare sovjetiska områden. I dessa sovjetiska områden pågick redan massmorden. Många av de
tyska judarna som deporterades till dessa platser mördades vid ankomsten. I ghettona dog många av hunger och sjukdomar.
De övriga mördades på närbelägna avrättningsplatser eller senare i utrotningsläger i Polen. 1942 och 1943 deporterades tiotusentals
tyska judar direkt till utrotningslägren, främst Auschwitz.
Källorna
Alla transporter av judar eskorterades av en vaktdetalj som vanligen rekryterades från polisen. I deportationerna från Tyskland
bestod vaktdetaljen vanligen av ett befäl och 15 man. Deras uppgift inleddes med lastandet av tåget och avslutades när de lämnade
över transporten till den person som förde befälet vid destinationen. Paul Salitter var ett av dessa befäl. Han hade till uppgift att eskortera
en transport bestående av 1007 judar som lämnat Düsseldorf med destination Riga den 11 december 1941. Judarna samlades på
slakthusgården i Düsseldorf. Därifrån togs de till järnvägsstationen där de fördes ombord på tåget som tog dem till Riga.[1][1] Eftersom dessa deportationer till Riga var bland de första
som genomfördes, var det viktigt att lära sig av misstagen för att förbättra transportsystemet. Salitter producerade en detaljerad rapport för hela resan
med rekommendationer till sina överordnade. Denna rapport utgör grunden för den här lektionens diskussion. Den kontrasteras av ett vittnesmål från
Hilde Sherman, en ung judisk kvinna som deporterades tillsammans med sin man och hans familj på samma
transport.[2] .
Via dokumenten som kommer att analyseras i den här lektionen, kommer eleverna att möta de olika personer som, på olika nivåer
och i varierande grad, var inblandade i organiserandet och genomförandet av transporterna som förde judarna österut. Bland dessa
personer återfinns järnvägsanställda, utan vilka inga transporter kunde genomföras; polismän som eskorterade och vaktade transporterna;
och SS-officerarna som planerade och samordnade deportationerna. En annan stor grupp bestod av de många människor som såg tågen
passera – de bredvidstående som bevittnade judarnas kval.
Mål
- Eleverna kommer att analysera Salitters rapport. Genom att lägga märke till avgörande innehåll och ordval, kan eleverna följa Salitters
motiv, attityder gentemot personer och handlingar, hans roll i dödsmaskineriet, och så vidare.
Observera att trots att en stor del av diskussionen under lektionens gång handlar om Paul Salitter, är inte syftet att fokusera på honom
som person, utan snarare att använda honom som ett exempel från vilket vi kan dra lärdomar om systemet i sin helhet och om olika människor
som verkade inom dödsmaskineriet, deras motiv och val.
- Eleven kommer att studera och analysera de olika roller, motiv och beteendemönster som kännetecknade de olika individer som
var inblandade i verksamheten eller som blev vittnen till den.
- Eleven kommer att lära sig om olika myndigheters och organisationers inblandning i de komplicerade organisatoriska uppgifterna
som var en del av processen. Bland dessa återfinns dels sådana som upprättades av den totalitära staten, som till exempel SS, och sådana
som är en del av varje modernt samhälle, som till exempel järnvägsorganisationen.
- Eleven kommer att diskutera individens ansvar i ett totalitärt samhälle och ideologins roll i motsats till byråkratins dynamik.
- Eleven kommer att diskutera dessa frågors relevans för oss idag. De händelser som står i fokus för denna lektion inträffade på en
specifik plats vid en specifik tidpunkt. Denna sorts systematiska internationella deportationer av offer till utrotningsläger har inte upprepats.
Trots detta finns det hos dessa specifika historiska händelser universella aspekter som kommer sig av att de utfördes av människor, och de
bör studeras från den utgångspunkten.
Lektionen
Börja med att läsa dokumenten.
Under läsning kan du be eleverna:
- att göra en lista över alla de personer som dyker upp i dokumenten och som deltog på ett eller annat sätt i denna deportation.
- 2. att notera de viktiga skillnaderna i innehåll och språk mellan Salitters rapport och Hilde Shermans vittnesmål.
Frågor och utgångspunkter för diskussion:
Salitter
- Är Salitter en mördare?
|
Utgångspunkt för diskussion: Eleverna kanske tvekar, och de kan också ha olika uppfattningar. Svaret är inte uppenbart. Detta faktum
är i sig självt en poäng som det är värt att lägga märke till. |
- 2. Tror du att Salitter betraktar sig själv som en mördare?
Utgångspunkt för diskussion: När man undersöker rapporten kan man inse att svaret är: inte nödvändigtvis. Fråga eleverna vad i
texten som stödjer en sådan tolkning. (Du kan referera till: A. olikheter i innehållet i Hilde Shermans vittnesmål och rapporten; B. Det faktum
att Salitter tillåter mödrar och barn återförenas.)
Be dem att betänka betydelsen av självbilden för personer som är en del av dödsmaskineriet.
|
- 3. Salitter nämner inte misshandeln som Hilde Sherman talar om. Enligt hennes vittnesmål blev hon slagen av en “högt uppsatt SS-officer”.
Det kan till och med ha varit Salitter själv (även om vi naturligtvis inte kan veta detta med säkerhet). Vad kan förklara att denna händelse inte
noterades i Salitters rapport?
|
Utgångspunkt för diskussion: En möjlig förklaring till det att Salitter utelämnade misshandeln är att han inte tyckte att det var en
viktig händelse som var värd att nämna. En annan möjlighet är att Salitter önskade skapa ett intryck av att allt gick lugnt och ordnat till. Med
tanke på den lokala och internationella opinionen var det i tyskarnas intresse att transporter av judar (speciellt från centrala och västra Europa)
genomfördes så ordningssamt som möjligt. Diskutera med eleverna den pedagogiska betydelsen av det faktum att den nazistiska regimen tog
hänsyn till den allmänna opinionen. Här kan det vara bra att utveckla frågan om skuld och ansvar – skillnaden mellan dem, och vikten av att ta
ansvar inte bara för sina egna handlingar utan också för vad som görs å ens vägnar. Du kan referera till citatet av den tysk-judiske publicisten
Kurt Tucholsky som flydde till Sverige undan nazisterna: “Ett land är inte bara vad det gör, utan också vad det tolererar.”.
|
- Vilken av följande definitioner passar bäst in på Salitter: ett polisbefäl, en mördare, en trevlig person, en omtänksam person, en effektiv
person, en antisemit, en nazist? Förklara era val
Denna fråga sammanfattar några av de utgånspunkter vi har utgått ifrån så här långt. Utgångspunkter för diskussion: A. Betona gärna det faktum
att Salitter skulle kunna definieras som en ”trevlig” och ”omtänksam” person. Antagligen handlade Salitter i de allra flesta sociala sammanhang alltid utifrån
grundläggande moraliska värden gentemot de flesta människor. Salitter brydde sig om sina underordnade, tyckte om sightseeing och ville komma hem
till jul. Från det perspektivet är han att betrakta som en ”vanlig människa”. Men han hade slutat att betrakta judar som människor och därför tillhörde
de inte längre de sociala cirklar som han behövde ta någon moralisk hänsyn
till.[3] .
B. Salitters uppgift var inte att döda. Hans arbete var att se till att transporterna tog sig från Düsseldorf till Riga. De flesta av personerna
inblandade i dödandet “tryckte aldrig på avtryckaren”. Men de möjliggjorde mördandet. Salitter, som många andra personer i dödsmaskineriet,
behövde därför inte förändra sin självbild och var inte heller tvungen betrakta sig själv som en mördare. Detta är en av de faktorer som gör det
enklare för ”vanliga män” att delta i dödande. |
Andra personer som nämns i rapporten
- 6. När han nämner dispyten med stinsen, klagar Salitter över att denne uppenbarligen inte inser betydelsen av termen ”jude” och dess
implikationer. Salitter nämner också att han var tvungen att uppmana vakterna att agera kraftfullare mot judarna. Vad antyder detta om Salitters
inställning till den uppgift han fullgör? Vad kan vi lära oss av det sätt som Salitter använder termen ”jude” på? Vad antyder det om stinsens och
vakternas inställning? Handlar alla de som är inblandade i dödsmaskineriet utifrån samma motiv? Vad kan vi lära oss av det?
Utgångspunkter för diskussion: detta är ett sätt att illustrera det faktum att mördarna och de andra deltagarna i dödandet var människor.
Som sådana handlade de utifrån olika motiv. En del var ideologiskt motiverade, medan andra agerade utifrån grupptryck eller under intryck av
tidens värderingar (som exempel kan nämnas tanken att en person inte har något värde som individ, utan bara som en del av nationen.
Liknande värderingar uppmuntrades av regimen), andra handlade utifrån rutin eller likgiltighet och så vidare. Den viktiga pedagogiska poängen
här är att det rörde sig om ett val! Det var inte belagt med dödsstraff att vägra delta i dödandet, och flera personer vägrade också att delta.
Om det är möjligt är det bra om läraren kan belysa centrala nazistiska värderingar (se nästa fråga), på grund av deras påverkan på framtida
förövares beteende.
En annan viktig poäng som kan lyftas fram här är dehumaniseringen av judarna som märks i Salitters sätt att bruka ordet
”jude”. I det här sammanhanget kan man referera till andra ordval som Salitter gör i sin rapport: judarna lastas ombord på tåget, judar som
parasiter och så vidare. Språket är bara en aspekt av dehumaniseringsprocessen. Diskutera hur viktig dehumaniseringen av judarna var för
processen som ledde till mördandet, och för mördandet självt. Du kan referera till Gitta Serenys intervju med Franz Stangel, befälhavaren
över utrotningslägret Treblinka:
G. Sereny: ”Skulle det vara sant att påstå att du till sist inte kände att de var riktiga människor?”
F.
Stangel: ”När jag var på resa en gång, åratal senare i Brasilien, stannade mitt tåg intill ett slakteri. När de hörde tåget, kom korna i
inhängnaden fram till stängslet och stirrade på tåget. De stod mycket nära fönstret, trängdes med varandra och tittade på mig genom
stängslet. Då tänkte jag, ‘Titta på det här; det påminner mig om Polen; precis så tittade de på mig, tillitsfullt, strax innan de klev ombord
på vagnarna... Efter det kunde jag inte äta konserverat kött. De där stora ögonen… som tittade på mig…’”.
G. Sereny: ”Så du tyckte inte
att de var människor?”
F. Stangel: “Last, de var last.”[4]
|
- Salitter nämner sjuksköterskor från Röda korset som tar hand om vakterna. I den fullständiga rapporten nämner han att de försåg
vakterna med förplägnad. Hur kan man förklara att kvinnor som arbetade för en välgörenhetsorganisation, och vars plikt det var att ta hand
om de svaga, ignorerade 1007 personer i nöd?
|
Utgångspunkter för diskussion: en diskussion om sjuksköterskorna från Röda korset är ett bra tillfälle att nämna en annan viktig del
av svaret på frågan ”hur var Förintelsen möjlig ur ett mänskligt perspektiv?”. Det gäller nazifieringen av Tyskland och processen som det tyska
samhället gick igenom under 1930-talet. Detta inkluderade det sätt som den nazistiska ideologin och de nazistiska värderingarna trängde in i
varje aspekt av det dagliga livet. Denna process är också relevant när man diskuterar det tyska samhällets attityder gentemot judarna. Hatet
mot judarna, ett hat som uppmuntrades av regimen, gjorde judarna ‘socialt döda’ långt innan utrotningen av dem ens hade inletts.
|
- Vilken av personerna som nämns i rapporten är inte tysk? Vilken roll spelar han? Vilket kan hans motiv ha varit?
|
Utgångspunkter för diskussion: det är viktigt att notera att ansvaret för dödandet inte kan läggas bara på tyskarna. Många andra
samarbetade, deltog och stod brevid och såg på utan att göra något medan dödandet pågick. Dessa personer hade också olika motiv: antisemitism,
girighet, politiska intressen, fruktan (som ett motiv för att stå bredvid utan att ingripa).
|
- Tänk på alla de personer som en transport av judar mötte från avfärden till ankomsten på platsen där de dödades. Kan du dela in dem i kategorier?
|
Utgångspunkter för diskussion: den grundläggande kategoriseringen som man kan använda när man talar om ickejudar under
Förintelsen är: a) förövare, b) bredvidstående, c) räddare. Men när man ber eleverna att dela in personerna som nämns i dokumenten här
utifrån dessa kategorier, inser man att kategoriseringen inte är solklar. Vem är en mördare? Vem är en kollaboratör? Vem är ett vittne? Kan
man överhuvudtaget dra en klar linje mellan de olika kategorierna? Dessa frågor är viktiga när man diskuterar skuld och ansvar. Föreslå för
eleverna följande modell med koncentriska cirklar: i den innersta cirkeln kan man placera Hitler och andra höga nazister som fattade beslut.
Fråga eleverna vem de skulle placera i nästa cirkel. Var skulle de placera Salitter, vakterna, stinsen, sjuksystrarna från Röda korset? Var kan
man placera lokalbefolkningen i de olika ockuperade länderna i Europa? Fråga eleverna vad som är skillnaden mellan skuld och ansvar. Diskutera
avslutningsvis den här modellens moraliska och pedagogiska betydelse. Betona det faktum att man, genom att använda sig av den här
modellen, inser att förövarna, kollaboratörerna, de bredvidstående och räddarna inte är artskilda, utan människor som gjorde olika val.
Förintelsen blev vad den blev på grund av vad människor gjorde mot andra människor. Att vara människa betyder att vi har ansvar att lära
oss av vad som hände under Förintelsen.
|
- Det är viktigt att hålla i minnet att trots att denna lektion betonar mänskliga val, är verkligheten alltid komplicerad. Man måste akta
sig så att analysen inte blir överförenklad. En sådan svart-vit analys underlättar knappast en konstruktiv pedagogisk process. Vad kan man
lära sig av dessa händelser?
Utgångspunkter för diskussion: lektionen betonar vikten av eget ansvar. Ytterligare en del av svaret på frågan ”hur var Förintelsen
möjlig ur ett mänskligt perspektiv?” är att så många av de som deltog i eller bevittnade dödandet undvek att ta sitt eget ansvar. Under
Nürnbergrättegången frågade fängelsepsykologen G. M. Gilbert kommendanten från Auschwitz, Rudolf Höss, om han beaktade konsekvenserna
när han tog det jobbet. Höss svarade: ”Vid den tidpunkten fanns det inga konsekvenser att beakta. Det föresvävade mig inte att jag skulle
behöva ta ansvar för mitt handlande. Du förstår, i Tyskland var det underförstått att om någonting gick fel föll ansvaret på den som gav ordern.
Så jag trodde inte att jag någonsin skulle behöva svara för det själv.”[5].
Ens känsla av ansvar för konsekvenserna av det man gör eller inte gör är ett nyckelelement i försöken att försöka förebygga förföljelser.
|
Metodologiska förslag:
- Man kan be några av eleverna att läsa Salitters rapport och Hilde Shermans vittnesmål högt: för varje del av resan läser en elev rapporten
och en annan vittnesmålet. På så vis blir det lättare att lägga märke till skillnader i språkbruk.
- Efter läsningen kan man diskutera frågorna, först i små grupper och sedan i helklass.
- Om man har tid är det en bra idé att inleda lektionen med en diskussion om processerna som det tyska samhället gick igenom under
den nazistiska regimens första år, och de moraliska och sociala värderingar som formades då.
En sista anmärkning:
Det är mycket viktigt att eleverna förstår att frågorna som rör bredvidstående, kollaboratörer och förövare inte bara är relevanta för Tyskland,
utan för många länder i Europa där judar förföljdes. Vi uppmanar därför lärarna att försöka hitta kompletterande material från andra länder.
Dessa ytterligare källor kan till exempel vara:
- Vittnesmål från judar som talar om lokalbefolkningens likgiltighet gentemot de öde som drabbade judarna.
- Dokument som talar om hur lokala poliser deltog i deportationen av judar.
- Källor som berör plundring av judisk egendom.
- Källor som visar på hur lokalbefolkningen agerade på olika sätt, och som därför kan användas för att betona det personliga valet och
det egna ansvaret.
[1]Den tyska armén intog Riga den första juli 1941 och välkomnades av många delar av den lettiska
befolkningen som såg tyskarna som befriare från det sovjetiska styret. Omedelbart efter intåget inleddes massavrättningar av Rigas judar, med
benäget bistånd från lokalbefolkningen. Mot slutet av oktober 1941 upprättades ett ghetto omgivet av ett stängsel, och ungefär 30000 lettiska
judar tvingades in på detta lilla område. Den 30 november 1941 anlände den första transporten av tyska judar till Riga, och denna följdes under
de kommande månaderna av ytterligare 24 transporter med totalt mer än 25000 judar. Tusentals av dessa judar mördades direkt vid ankomsten,
medan andra placerades i koncentrationsläger i området. Ungefär 15000 togs till ett separat ghetto som upprättades intill ghettot för de lettiska
judarna. Periodvis genomförde tyskarna massavrättningar av judar från båda ghettona genom att skjuta dem i de närbelägna Rumbuliskogarna
fram till ghettonas slutliga likvidering i december 1943.
[2]Hilde Shermans man och många andra medlemmar av hennes familj tillhörde dem som dödades i Riga.
Hon har registrerat 26 namn på Yad Vashem där man samlar in namn på Förintelsens offer.
[3]“Vanliga män” är en term som blivit allt vanligare på senare år bland forskare som diskuterar
förövare. Det var titeln på en bok från 1992 av historikern Christopher Browning. Boken beskriver Brownings forskning kring en reservpolisbataljon
som var ansvarig för dödandet av mer än 80000 judar. Genom att analysera intervjuer som genomförts med polismännen, kom Browning fram
till slutsatsen att de allra flesta mördarna var ”vanliga män” utifrån kriterier som yrke, intelligens och psykologisk profil.
[4]G. Sereny, “Into that Darkness”, från Mercy Killing to Mass Murder, Gitta Sereny 1974, s. 200-201
[5]G. M. Gilbert, Nuremberg Diary, The New American Library, 1947, New York, s. 230.
▲ Upp
|
Photographs
